Perspektiv på produktionen

När man står inför ett industriföretag av nationell och internationell betydelse, frågar man sig naturligt nog vad som fört fram detsamma till en sådan position. Det är alltid högst intressant men ofta svårt att spåra huvudanledningen till ett företags framgång. Ibland kan en firma födas och bestå på grundval av någon enstaka uppfinning eller upptäckt - framvuxen av tålmodig forskning och oavlåtligt sökande eller kanske bara med bidrag av en vänlig tillfällighet.

I andra fall ligger företagets speciella plus måhända i ett gynnsamt läge med lyckosam kombination av råvaror och kraft. Det kan vidare inträffa, att en industri arbetar i blygsam skala med en produkt, som har måttlig avsättning, varefter denna produkt på grund av teknikens eller samhällets utveckling plötsligt får en helt ny aktualitet och de lyckliga grundarnas skapelse växer utöver alla tänkta mått.

Har då Stenmans haft tur? Ja, i så måtto att den unge Stenman på sin tid valde en artikel, som mänskligheten skulle behöva i oöverskådliga tider, nämligen gångjärnet, även som en del närbesläktade artiklar inom byggnadssmidet, såsom diverse beslag o. dyl. Det är mycket människan kan vara utan här i livet, men gångjärn - liksom lås - lära icke kunna undvaras, såframt man har en bostad. Gångjärnen och låsen ha trots teknikens oerhört snabba frammarsch på alla områden ännu inte kunnat ersättas med någonting bättre. Endast material, kvalitet och utformning ha ändrats.

August Stenman gjorde också en del egna uppfinningar, bl. a. ett korrugerat hörnjärn på vilket han erhöll patent år 1894. Stenmans tillverkning har alltså från början grundat sig på några få, ofta relativt enkla förbrukningsartiklar, anslutna till byggnads- och snickeribranschen, såsom beslag och gångjärn, sedermera följda av skruv och lås. Allt detta är föremål, som finnas till på grund av primära mänskliga behov och som kunna spåras tusentals år tillbaka i tiden. I många avseenden är grundprincipen för produkterna ännu densamma som under antikens dagar.

Enkla ting - höga krav

Bortsett från låsen, som numera delvis ha en uppenbart komplicerad konstruktion, ligger finessen hos Stenmans tillverkningar till stor del i moment, som inte genast framträda för ögat. Det är imponerande att se dessa små järn- och metallprodukter forsa ut i miljoner hur hundrade och åter hundrade automater som blänkande jättedroppar i ett vattenfall. Men det finaste ligger ändå så att säga under ytan.

Skola produkter som dessa med moderata och ned till försvinnande låga styckepriser kunna produceras och säljas ekonomiskt, är det en rad oundgängliga faktorer man har att ta hänsyn till. Framförallt måste materialet vara det lämpligaste för att man skall kunna prestera hållbara och billiga artiklar. Därjämte måste man företaga en så hög automatisering i tillverkningen som tekniskt och ekonomiskt sett är möjlig och försvarlig.

Vad som sker hos Stenmans är en ständig anpassning på bred front till de obönhörliga villkoren. En enorm mängd av arbetsmoment och arbetsdetaljer äro här samordnade till ett överlägset helt. Stenmans har alltsedan tidiga år valt att i största möjliga utsträckning tillverka sina produkter från början till slut. Man köper varmvalsat bandjärn men utför sedan själv hela bearbetningen, kallvalsar järnet i egna valsverk, drager valstråden i egna tråddragningsmaskiner och låter därefter automaterna göra praktiskt taget hela det återstående arbetet fram till färdig produkt. Ytbehandlingen sker i en anläggning, som är imponerande även i jämförelse med engelska, tyska och amerikanska företag. Vad automaterna beträffar så äro de, som tidigare nämnts, inte någon handelvara. De äro uttänkta, konstruerade, ritade och byggda inom Stenmans egna fabriker av Stenmans egna experter.

När man inträder i en sådan anläggning, kommer man till en värld för sig - och ändå verkar komplexet med all sin systematik och ordning inte på något sätt stelt, kallt eller tråkigt. De ivriga automaterna med sina hjul, stänger, armar och fingerliknande små klypor och grepp hantera sina ofta må och till synes oansenliga detaljer med osviklig precision och på något sätt lustigt elegant. Det är svårt att föreställa sig en mer imponerande och samtidigt mer angenäm uppvisning av helhetssträvan.

Den nivå i effektivitet, som här har nåtts, skulle troligen ej vara möjlig inom vilken industri som helst. Det är blott vid massproduktion av förbrukningsartiklar det kan löna sig att tänka ut och bygga så egenartade och sinnrika maskiner.

Tekniken har sin egen spänning och tjusning. Man får ovillkorligen det intrycket, när man ser en högt automatiserad industri.

Smidet som nyttokonst

Vi återg här några prov på Svensk och utländsk smid konst under olika epoker, alltifrån tidigt tolvhundratal och fram till slutet av adertonde århundradet.

Ett mästerverk av svensk medeltida smideskonst äro järnbeslagen på Björksta kyrkdörr från Västmanland. 1300-talet


Praktlås på dlörren i entrén till Erikssalen i Stockholms slott, omkring 1760


Ett elegant smitt gångjärn på Rademachersmedjan från 1600-talet


Engelsk kista från 1500-talet med tre lås, varav två hänglås


Medeltida kyrkkista från Ryssby i Småland med märkliga figurscener


Stockholms slotts deuxbattanlås i rokokostil, omkring 1750, utfördes av inkallade franska låssmeder


Stockholms stads nyckel (längd 85 cm) sådan den såg ut på 1600-talet i en representativ järnplastik

Kinesiska lackskåp monterade med svenska lås, 1700-talets första halft. Stockholms slott


Från handsmide till automatmaskiner

Likt så många andra Eskilstuna-industrier har Stenmans som vi sett vuxit fram ur en gammal smedsmiljö och då särskilt ur klensmedernas värld. V ad August Stenman insåg från början var betydelsen av att ersätta det gamla handsmidet av gångjärn och beslag med maskinella metoder. Därvid måste han ha känt sig förvissad om, att han med sin personliga intensitet och allmänna begåvning skulle kunna på ett speciellt sätt utnyttja både en ny teknik och bygga på den gamla traditionen. Vad denna tradition beträffar, så har konsten att forma järn och andra metaller genom hamring och pressning nära nog uråldriga anor. Framförallt utvecklades den dock under antiken, främst på grund av krigens krav. Svärd och hjälmar voro de tekniskt sett mest framstående smidesprodukterna inom romarväldet och  olkvandringstidens germanriken. Mästersmederna betraktades vid denna tid med både fruktan och vördnad. Vid sidan om vapensmidet följde tillverkning i stor omfattning av rent praktiska ting som yxor, hammare och spikar även som ett både funktionellt och ofta synnerligen dekorativt betonat smide av beslag, gångjärn, lås, gallerverk, skyltar m.m. Detta konstsmide kunde taga sig så förnämliga uttryck som i de berömda gångjärnsbeslagen på Notre Darrie i Paris från 1200-talet och i utsökta alster under den italienska renässansen. Även det svenska smidet uppvisade lysande ting. 

Smedjornas inredning och de redskap man använde förblevo märkligt oförändrade under  konstsmidets långa utveckling. Man möter i stort sett samma typ av utrustning från 1000-talet ända till långt in på 1800-talet. Själva tekniken formades främst efter tyskt mönster. Likaså skråordningen. Smederna indelades i ett stort antal skrån, såsom klensmeder, sporrsmeder, svärdfejare, plåtslagare, hovslagare, knivsmeder, grovsmeder m. m. Klensmederna spelade den största rollen. De hade ensamrätt att smida lås, beslag och galler och voro de främsta tillverkarna av gångjärn.

Hur intressant det än vore att följa smideskonstens utveckling ända fram över de revolutionerande omvälvningarna mot 1800-talets sista decennier skulle det tyvärr bli alltför omfattande.

För att återgå till August Stenman så hade helautomaterna, när han 1881 började sin bana som företagare, nätt och jämnt fyllt tjugo år. Under denna tid började förutom det ledande Amerika och det alltjämt livaktiga England även Tyskland att komma med aktningsvärda konstruktioner. Stenman hade säkerligen som tidigare nämnts sett en hel del av automaternas arbete under sin vistelse i Amerika på 1870-talet, men både tekniska och ekonomiska skäl måste ha hindrat honom från att omedelbart realisera iden vid den tills vidare ganska obetydliga tillverkningen i Eskilstuna. Men automaterna kommo och de kommo snart.

Det var mycket, som låg i tiden både av teoretiskt tänkande och praktiskt kunnande, när August Stenman vid århundradets slut gick att fullkomna och utvidga sin rörelse. Han var helt visst själv ingen teoretiker utan log måhända snarare åt en del av slagorden. Men i verkligheten var han ändå den nya tidens man, som grep alla möjligheter, spårade upp var man förstod den nya tekniken bäst, studerade den själv eller genom utsända medarbetare, reflekterade, konstruerade och organiserade med enorm vakenhet. Det var genom att fortsätta efter dessa linjer som hans rörelse i dag vuxit ut till ett företag av internationella mått. Detta är inte romantik i gammal bemärkelse - inga plötsliga omvälvningar som gå genom sensationspressen, men väl tålamod, vakenhet och arbete.

 

Gångjärn och beslag

Se vi på det stenmanska produktionsprogrammet och dess utveckling under de 75 åren finna vi, att det är tre stora huvudgrupper, som dominera tillverkningen, nämligen gångjärnet, skruven och låset, för att nu taga dem i kronologisk ordning.

Behovet av en rörlig förbindelse mellan två element i ett redskap, en byggnad etc. måste ha framträtt mycket tidigt. Det äldsta bland de kända försöken till gångjärnsproblemets lösning torde vara den åttaformade repslingan, påträffad som detalj i en primitiv borrapparat i en mångtusenårig schweizisk pålbyggnad. Längre fram skar man ut gångjärn i trä, måhända efter någon undrande och beundrande blick på ett skelett, där armbågsleden visar ett vackert prov på idens realisering i naturen. Nätta trägångjärn finna vi i knälederna på en egyptisk docka och i en utterfälla från det tyska Brandenburg, båda härstammande från omkring år 1000 f. Kr. Gångjärn av järn eller annan metall synas ha förekommit först vid vår tideräknings början.

Så småningom tillverkades järngångjärn både -För kistor skåp, dörrar och i någon mån till de då ännu mycket sällsynta fönstren.

Stenmans gick redan från början in för att i massfabrikation tillverka det s. k. kantgångjärnet, i hög kvalitet till lågt pris. Priset var inom parentes sagt så lågt, att många oexploaterade marknader med mycket primitiva levnadsförhållanden började använda Stenmans gångjärn för sina husbyggen. I takt med de ständigt förbättrade tekniska resurserna har kvaliteten på gångjärnen blivit allt högre, men formen har likväl icke nämnvärt ändrats. I Stenmans tidigare kataloger uppträda visserligen fönster- och dörrgångjärn i en förvirrande

namnrikedom. Här finnas norsk, engelsk, tysk, amerikansk modell och modeller med namnen Bergen, Christiania, Eskilstuna, Hamburg. De faktiska differenserna synas dock ha varit mycket små. Mest gäller det knapparna - spetsknapp eller ollonknopp. Särskilt ståtligt klingar väl »Hamburger Aufsatzb'and mit Berlinerknopf».

Ett Uppslag ur en Stenmankatalog från 1890. Prislkrant No 8 över Byggnadssmide.

Numera har en förenkling ägt rum, och på de senaste tjugo, trettio åren ha gångjärnen formändrats blott i ett par avseenden. De tidigare antingen höga och spetsiga eller också kulformiga knapparna ha blivit låga och avrundade. Vidare ha gångjärnshörnen förändrats.

Det var intill slutet av 1930-talet vanligt att en mycket stor del såväl dörrar som fönster beslogos på arbetsplatserna och gångjärnen tillverkades då med rätvinkliga hörn. Även de snickerifabriker, som levererade snickerier med beslag, använde då uteslutande dylika gångjärn. Numera beslås så gott som alla fönster och dörrar på fabrik genom maskinell montering. En förutsättning härför är att fab1·ikerna kunna erhålla gångjärn, hörnjärn och lås med rundklippta hörn. Till att börja med var det endast de större snickerifabrikerna, som så rationellt heslogo sina produkter, men i dag kan man säga att nära nog samtliga snickerifabriker följt med i utvecklingen, vilket också avspeglas i Stenmans leveranser av beslag med runda hörn.

En nyhet, som ej gäller gångjärnets form, är, att dörrarna, särskilt de tyngre, numera förses med tre gångjärn i stället för två, vilket gör att de gå betydligt lättare.

Experiment pågå också att tillverka gångjärn med lager av nylon i stället för kullager.

 

Hur fönstrets utveckling skapade en ny smidesgren

Fönsterbeslag och andra fönsterdetaljer präglades länge av enkel saklighet, och det kanske mest av ekonomiska skäl, eftersom glasfönster under många sekler blott var en Lyxprodukt. Först under nyare tid fö1·ete fönsterhakar och fönsterstängningsanordningar större växlingar allt efter tekniken och modets utveckling.

Glasfönstret var som sagt länge en dyrbarhet, ehuru själva glaset har mångtusenåriga anor. Förmögnare romare hade t. o. m. sina glasrutor infällda i bronsramar. Under medeltiden försågos kyrkor, slott och en del andra monumentala byggnader med glasrutor infällda i trä, sten och bly. Gemene man nöjde sig med fönster av horn, oxblåsa eller lärft. Ännu på 1540-talct ansågs det av många som en ovärdig lyx, när reformatorn Luther höll sig med glasfönster i sitt sovrum i Eislcben. Så småningom blevo fönsterglasen dock billigare men fortfarande blott i små dimensioner. De halvgenomskinliga smårutor i blyspröjsar, som vi vid romantisk inställning finna hemtrevliga och stämning8fulla och som därför i modern tid kommit att pryda mången dyrbar nittiotalsvilla, voro då för tiden helt enkelt en ekonomisk nödvändighet.

Större rutor började förekomma först in på: 1700-talet. För dessa större fönster var det naturligt med träspröjsar. Men trä är ett vekt och föränderligt material i jämförelse med metall och man måste nu beslå fönstren med hörnjärn. Det behövdes nya anordningar även på annat sätt. De större glasytorna medförde en ökad värmeutstrålning med starkare vinteravkylning. Detta möttes med införande av dubbelfönstret. Vidare fick man med stigande hygien och ökad standard anspråk på att kunna vädra och släppa in sol och luft. De gamla blyinfattade enkelfönstren hade man vanligen helt enkelt spikat fast och sedan satt fönstret där orörligt så länge huset stod kvar. Därtill kom att de nya fönstren inte som under medeltid och barock skymtade likt ängsligt insjunkna gluggar utan i stället lågo i själva väggytan och öppnade sig glatt mot åskådaren men också mot väder och vind, som fick ett gott grepp i de stora ytorna. Allt detta gjorde, att det nya fönstret blev en ganska komplicerad och omständlig produkt i jämförelse med de gammaldags små och väl skyddade typerna. Det utvecklade sig därför ett helt nytt litet hantverk, där man efter hand kom att tillverka massor av ting till fönst1·ens byggnad, skydd och hantering - hörnjärn, fönstergångjärn, märlor, hakar, handvarpor, haspar, reglar, stormhaspar, konsoler och mot 1800-talets slut även fönsterlås och fönsterreglar.

Stenmans tog upp denna produktion redan från början, utvidgade den och gjorde den efter sina allmänna principer rationell genom uppfinningar och automatisering. En känd uppfinning av August Stenman själv är hans korrugerade hörnjärn, på vilket han, såsom förut nämnts, uttog patent år 1894. Det nya med patenthörnjärnen låg i att de voro korrugerade på ett sådant sätt, att de pressades in i fönsterbågens trä. Därigenom förhindrades att regn och snö trängde in och förorsakade rostning och röta.

En mycket intressant form av fönsterbeslag voro de gamla konstrikt handsmidda gehängen från senare 1700-talet, en dekorativ och praktisk kombination av både hörnjärn och gångjärn i ett och samma stycke. En maskintillverkad, förenklad typ av dem förekom i Stenmans kataloger under beteckningen vinkelgångjärn med stubbhake ända fram emot 1920-talet. Att de så småningom helt försvunno berodde på att behoven förändrades.

Sedan det s. k. innanfönstret ersatts med dubbelkopplade fönsterbågar, steg tillverkningen av koppelgångjärn mycket snabbt. Den senaste nyheten är koppelgångjärn för treglasiga fönster samt s. k. friktionsgångjärn. De senare tillverkas efter ett norskt patent och användas i pivotfönster, vilket ger dessa en lugn och mjuk rörelse.

I anslutning till denna produktion av byggnadssmide har Stenmans även börjat framställa vissa tillverkningstekniskt besläktade detaljer såsom skåpreglar, handtag, krok, spikbleck och häftstift. En i början bedriven men numera i centralvärmens tidevarv nedlagd tillverkning var framställningen av kakelugnsluckor.

Korrugerat hörngångjärn på vilket August Stenman erhöll patent samt firmans äldre gångjärn med stubbhake.

Skruven och dess utveckling

När gångjärn och beslag skola fästas, behöver man skruv. Som ett logiskt komplement till byggnadssmidet upptog Stenmans därför år 1910 även tillverkning av träskruv på programmet. Till en början var det endast fråga om skruv för firmans egna gångjärn och beslag.

Leveransen skedde i lufter: en luft skruv till exempelvis en gångjärnsuppsättning var precis så mycket som behövdes för ändamålet, liksom en luft gardiner är just vad som går åt till ett fönster.

Allt eftersom Stenmans erfarenhet ökades och nya automatmaskiner byggdes kunde produktionen snart utvidgas till att omfatta hela programmet träskruv. Stenmans träskruv fick redan från början ett mycket gott rykte över hela världen för sin höga kvalitet, tillverkad som den är av prima svensk valstråd, vilken visat sig vara synnerligen lämplig för ändamålet. Stenmans skruv har över lag också erhållit ett bättre pris än de flesta utländska fabrikat.

Efter träskruven var steget inte långt till den järngängade maskinskruven i järn, mässing och rostfritt stål och slutligen följde år 1952 den självgängande skruven, s. k. plåtskruv, vilken skär sin egen gänga i plåt, aluminium, pressgjutgods, plast, fibermaterial etc. lika lätt som träskruven skär i trä. Detta betyder, att gängningen bortfaller som arbetsmoment och man erhåller ett synnerligen fast och motståndskraftigt förhand. Efterfrågan på denna skruvtyp är därför stadd i ständig ökning inom nära nog alla industriella tillverkningsområden, inte minst till bilar, flygplan, kylskåp, spisar, köksmaskiner, radio och televisionsapparater m. m.

Men låt oss ett ögonblick titta litet på skruvens historia, innan vi gå vidare. Redan i naturen träffa vi på skruvlinjen i olika uppenbarelseformer, i växternas klängen, i snäckornas hus, i narvalens tänder, i antilopens horn . . . När den första primitiva skruven tillverkades av människohand, veta vi emellertid ej, men ett slags skruvspik förekom i Grekland redan på 400-talet f. Kr. Greken Arkimedes var den som med sin klassiska skruvpump framlade de klara matematiska principerna för sammanhapget mellan skruvens ide och lagen för det lutande planet. Med si1i spiral, vilken i likhet med det lutande planet utgör en sakta stigande linje, tar skruven en längre väg in i materialet än en rakt indriven plugg men kan i gengäld drivas in med anlitande av mindre kraft - man vinner i kraft vad man förlorar i väg. Så småningom började mera avancerade skruvformer att uppträda, bl. a. i medelhavsländernas berömda druvpressar, där man möter mycket noggrant formade gängor. Men därefter var det en lång väg, innan man nådde fram till skruvens funktion som konstruktivt fästemedel. Här sker en regelrätt hopfogning, där den rörliga skruvens spiral tas emot av en likaledes gängad mutter, en »moder» alltså, och en skruvförbindning uppstår. I de första skruvarna och muttrarna skuros eller :filades gängorna med handverktyg eller också lödde man på spiralformigt virade metalltrådar.

År 1806 konstruerade de båda bröderna Japy i Frankrike den första gängskärningsmaskinen och 1834 uttog den i teknikens historia märklige engelsmannen Joseph Whitworth patent på en gängkloppa med tre stål. Han införde dessutom 1841 ett måttsystem för skruvar, där diameter och stigning öka med vissa bestämda steg, vilket innebär en garanti för att varje skruv passar exakt till motsvarande mutter. Whitworth's system har numera visserligen fått vika i många stycken för andra, uppgjorda efter decimalsystemet, men det begagnas likväl fortfarande på flera områden och kan aldrig frånkännas sin banbrytande betydelse.

Med tillkomsten av järnvägarna, bilismen och flyget m. m. fick efterfrågan på skruvar och muttrar en omfattning som aldrig förr. De oavlåtligt stegrade avsättningsmöjligheterna befordrade i hög grad en ökad automatisering av skruvtillverkningen i vårt land och produktionen steg i takt därmed. Om man tar hänsyn till bl. a. olika dimensioner, olika material och olika slag av ytbehandling, kan man konstatera att Stenmans i dag tillverkar och lagerför ca 7 000 a 8 000 skilda typer av skruv. I fråga om maskinskruvar av järn, mässing eller rostfritt stål tillverkas drygt 2 000 olika dimensioner och dessa kunna erhållas med flata, kullriga, kullriga försänkta eller cylindriska huvuden. Slutligen produceras även muttrar av järn och mässing samt nitar av rostfritt stål.

Samtidigt med att framställningen av självgängande skruv, plåtskruv, startades år 1952, upptogs som en revolutionerande nyhet tillverkning av s. k. krysspårskruv enligt den amerikanske konstruktören Phillips patent. Både träskruv och järngängad skruv tillverkas med dylikt krysspår i stället för med den vanliga skåran. Fördelen ligger i att man spar tid genom att kryssmejseln centreras automatiskt och varje iskruvning kommer igång snabbare. Skruven går lätt att skruva i även i svåra lägen. Mejseln slinter aldrig, den åstadkommer inga grader på skruven och glider inte heller ur spåret med risk för skada på den omgivande ytan. Stenmans krysskruv ansluter sig till Phillips måttstandard, som är internationellt accepterad.

 

Låset, människans äldsta maskin

Låset har ofta kallats för människans äldsta maskin. Att skydda sin egendom ligger djupt rotad i den mänskliga naturen. Nödvändigheten att bevara sina tillhörigheter »inom lås och bom» tvingade redan de förhistoriska folken att konstruera anordningar till skydd för hem och egendom. Man började enkelt med att sätta upp och montera bommar, haspar och reglar av trä som fälld ned eller skötos till inifrån. Detta var dock ej lås i vår mening. Vi räkna med att ett lås skall kunna stängas och öppnas med ett särskilt redskap, en nyckel, såväl från utsidan som från insidan. De första verkliga låsen voro de gamla stocklåsen av trä med en kombination av enkla, lösa fallreglar. Med nyckeln, som också den är av trä, lyfter man fallreglarna, vilka löpa i rännor i låset och vilkas nedre ändar, när låset är slutet, falla ned i lika många urtagningar i en rigel. I vårt land var detta lås i bruk redan under järnåldern och kan än i denna dag påträffas i mellansvenska uthusbyggnader. Ett annat intressant lås är det s. k. fornegyptiska trälåset, även det ett kombinationslås med lösa fallspärrar. En kopia av ett sådant lås finnes i Aug. Stenman AB:s konferensrum i Eskilstuna.

Fornegyptiskt trälås i kopia hos Aug. Stenman AB.

Romarna voro ett tekniskt begåvat folk, som utbildade låsen i mera praktisk riktning, såväl i konstruktion som i material, när järnet började komma i bruk för låsdelarna. Tekniskt sett införde romarna en stor förbättring, nämligen stålfjädrar till spärrarna, och nycklarna formades till en- eller tvåkloiga dragnycklar. Detta är av stort intresse för oss i Sverige, emedan sådana nycklar och lås äro de tidigaste i vårt land funna. Fynden som gjorts på Gotland datera sig från 200-talet e. Kr., alltså äldre järnåldern. Redan vid den tiden förekom den låsförsedda kistan, som sedan blev det svenska bondehushållets viktigaste förvaringsmöbel i omkring 1 600 år, dvs. ända fram till 1800-talet.

Ett mycket gammalt lås är vidare bultlåset, stundom även kallat det kinesiska hänglåset. Detta hänglås, som till sin princip påminner om det romerska dragnyckellåset, fanns i Sverige så tidigt som på 1400-talet.

Den katolska kyrkan införde till vårt land många nya kulturimpulser av betydelse. Under »medeltidens mörka århundraden» gick tekniken blott långsamt framåt och då i hägnet av kyrkor, kloster och borgar. Där hopade sig rikedomar och makt, och där gav man hantverkare och konstnärer nya uppgifter. Nu framstodo smederna som särskilt betydelsefulla och högt skattade, i fred som i krig. Klostren behövde många lås av olika sorter; för övrigt betyder själva ordet kloster, latinets »claustrum», på svenska lås eller ett låst och inhägnat område. I Vadstenaklostrets statuter hette det, att »bröderna i klostret skola ha lås för sina celler och bära nyckeln på sig».

Nycklar ha varit med om avgörande historiska händelser, t. ex. då Gustaf V asa på själva midsommaraftonen 1523 mottog Stockholms stads nycklar på vindbryggan intill stadsporten. Från 1400-talet och under ett par sekel framåt kom Tyskland att dominera den europeiska låstekniken. De tyska smederna bidrogo bl. a. till utvecklingen av det s. k. gotiska låset, där kolvens rörelse åstadkommes genom nyckelns vridning. I de lås, som utvecklats ur 1400-talets gotiska typer, sker tillåsningen mestadels med en s. k. fällbom. Det gotiska låset placerades till en början utanpå dörren. Den moderna principen med att fälla in låset i dörren - instickslås - tillkom först på 1800-talet.

Redan på 1400-talet tillämpade man iden att låta en fjäder automatiskt skjuta fram kolven så att låset slår igen av sig självt utan nyckelvridning, härav namnet smällelås eller snäpplås. Mot slutet av 1600-talet framkom det s. k. franska låset, en förbättrad form av fällbomslåset med två kolvar, nyckelhål på vardera sidan och särskilt konstruerade »tillhållare», som skulle göra det omöjligt att rubba en tillskjuten regel annat än med den rätta nyckeln. Hur invecklade låsen i äldre tider än gjordes och hur många »tillhållare » man än satte in så kunde man dock inte förhindra att durkdrivna individer lyckades dyrka upp dem alla. Bland dem som verkligen kommo ett gott stycke på väg mot det dyrkfria låset synes ha varit svensken Christoffer Polhem, som omkring år 1710 konstruerade det s. k. polhemslåset vilket alltjämt säljs. En variant förekommer även i Amerika under namnet »Scandinavian Padlocks».

Vända vi ett tag våra blickar mot England så möta vi där ett par mycket märkliga namn på låsteknikens område vid tiden kring sekelskiftet 1800, nämligen J oseph Bramah och J eremiah Chubb. Den förre uppfann ett nytt slags kombinationslås, det s. k. bramahlåset, som vann spridning över hela världen. I mer än ett halvsekel ansågs bramahlåset vara absolut dyrkfritt tills en mekaniker Hobbs på den stora London-utställningen 1851 lyckades öppna ett sådant lås med hjälp av en s. k. skelettnyckel, men det tog honom hela 51 timmar. J eremiah Chubb konstruerade 1818 ett säkerhetslås, som kom att bli urtypen för våra dagars smällelås.

Det måhända märkligaste namnet på det låshistoriska området är emellertid amerikanaren Linus Y ale, det moderna cylinderlåsets fader. Den viktigaste av hans låskonstruktioner tillkom redan 1849-1855 och har alltså nyligen fyllt 100 år. Hur ett yalelås ser ut veta alla. Nyckeln är liten till formatet och tillverkad av tunn metallplåt med en bredd av högst 15 mm. Kanten på nyckeln är försedd med tandliknande förhöjningar, vilka svara mot en rad hål med stift i låsets

inre, vridbara cylinder. Egentligen går iden tillbaka ända till det gamla egyptiska s. k. balanolåset, känt sedan ett par årtusenden f. Kr. Cylinderlås av typen Yale anses som en mycket god produkt.

Det har ibland betraktats som något egendomligt, att modern låsteknik alltjämt till stor del grundar sig på Yales nu hundraåriga principer. Till och med tekniskt skolade personer ha uttryckt sin förvåning häröver och menat, att låsindustrien måste vara efterbliven som arbetar med så gamla ideer. Resonemanget vittnar om en viss obekantskap med ämnet. Vad skulle en sådan kritiker säga, om han visste att Yales grundtanke - de rörliga stiften - är inte bara 100 utan cirka 4 000 år gammal. Den är nämligen som vi ovan antytt »blott» en utveckling av konstruktionen i de tidigare berörda egyptiska trälåsen med deras rörliga tappar, och detta är inte alls något besynnerligt. Ett lås är under alla förhållanden besläktat med matematiska pusselproblem och ytterst sinnrika geometriska eller mekaniska pussel kunna uppträda även på stadier där den allmänna tekniska utvecklingen ännu är primitiv. Det är inte så mycket i grund idéerna till själva låsningsmekanismen som vi behöva något nytt. Konsten är att realisera grundtankania på ett i alla detaljer praktiskt och ekonomiskt sätt. Här ha låsindustriens forskare i modern tid presterat ett utomordentligt arbete genom att summera och kombinera små, ibland nästan ovägbara fördelar, till konstruktioner, där helheten visat sig vara något mer och högre ä11- blott summan av elementen. Man vågar nog lugnt påstå, att låsforskningen och låsindustrien äro med i främsta ledet i den nutida teknikens frammarsch.

 

Aug. Stenman AB:s låsproduktion

Som följdriktig fortsättning på sitt byggnadssmide upptog Stenmans år 1939 även låstillverkning på programmet. Låset är ju att betrakta som ett naturligt komplement till gångjärnen och skruven, firmans båda tidigare huvudprodukter. Därtill kom att de inhemska dörrfabrikanterna vid denna tid börjat att i allt större utsträckning leverera färdigbeslagna dörrar, varför Stenmans utökande av varusortimentet med lås blev ett viktigt steg i rationaliseringen, både för producenten och avnämaren.

Tillverkningen begynte i relativt ringa skala, men linjerna voro redan från början strikt fixerade. Grundtanken var i anslutning till företagets allmänna principer, att låsen skulle precisionstillverkas i stora serier med snäva toleranser och att kravet på 100,procentig säkerhet alltid skulle uppfyllas. Tack vare att dessa oeftergivliga fordringar strängt hållits torde ASSA-låsen, som de kallas; i dag behärska den svenska marknaden och även exporten är i stadigt stigande. Produktionen omfattar både enklare tillhållarlås och mer anspråksfulla cylinderlås.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att importen av lås före kriget var rätt avsevärd, medan den numera är obetydlig.

Medan låstillverkningen tidigare var ett industribetonat hantverk, är den hos Stenmans en i mycket hög grad automatiserad industri. Hela tillverkningen bygger genomgående på egna konstruktioner. Såväl ur konstruktionssynpunkt som i tillverkningshänseende är ASSA-låset alltigenom ett kvalitetsarbete. Man har speciellt inriktat sig på principen med lås i system. Detta innebär, att varje enskilt cylinderlås tillverkas så att det kan ingå i system med flera andra lås inom byggnaden. Som ett exempel kan nämnas, att det 7-stifts cylinderlås, som började tillverkas 1947, ger exakt 2 097 152 teoretiska kombinationsmöjligheter, men av praktiska skäl och för att garantera största möjliga säkerhet, begagnar man sig icke av ens hälften.

ASSA låssystem levereras bl. a. till bostadshus, industrier, sjukhus, skolor och förvaltningsbyggnader, även som till fartyg. För såväl industrier som stats- och kommunalförvaltningen är principen vid systemuppläggningen den, att varje befattningshavare skall ha en nyckel, som öppnar dörrarna till just de lokaler, vartill vederbörande behöver tillträde i sin tjänsteutövning, men inte fler. För alla obehöriga skall låssystemet utgöra en effektiv spärr i dörren. För dessa ändamål har Stenmans sedan några år tillbaka försett 7-stifts-låsen med s. k. codemärkta nycklar. Ingen obehörig kan skaffa en extranyckel - det fordras intyg från förvaltaren, att personen ifråga har rätt till nyckel. Detta ställer stora krav på tillverkningen, där man måste hålla en synnerligen sträng kontroll på nyckelämnen och profiler.

I bostadshusen har hyresgästen en lägenhetsnyckel, som samtidigt öppnar källaren, tvättstugan, cykelstallet och barnvagnsrummet. Därjämte har värden en huvudnyckel till samtliga lås inom fastigheten, vilken lägenhetsinnehavaren får låna, om han råkar bli utestängd. Vidare ha maskinisten, tidningsbuden, sophämtaren och andra behöriga personer speciella nycklar till de platser, dit de kunna tänkas ha ärenden.

För fartyg används också ASSA cylinderlås, men med samtliga detaljer tillverkade i pläterad mässing för korrosionsskyddets skull. Såväl in- som utländska rede1·ier begagna sig i allt mer ökad omfattning av ASSA-lås. De första större passagerarefartyg, som utrustades med ASSA-system med codemärkta nycklar, voro Svenska Amerika Liniens »Kungsholm» och »Gripsholm» även som Norska Amerikalinjens »Bergensfjord». Dessutom har ett antal danska, holländska, engelska, italienska, amerikanska, argentinska och japanska fartyg försetts med ASSA låssystem.

På samma gång som ASSA-låsen tack vare sin prisbillighet och ändamålsenlighet fått en allt större spridning, ha också kraven på Stenmans serviceorganisation ökat. År 1950 startades därför i Stockholm ett dotterbolag, Stenmanlagret AB, som står stadens järnhandlare, arkitekter och byggmästare till tjänst med fullständigt lager av alla Stenman-produkter även som med specialutbildat folk för låsservice. Dessutom upprättades större servicecentraler till att börja

med i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Göteborg, Karlstad, Alvesta och Orebro. Numera äro de spridda över hela landet. Även så har ett antal järnhandlare och byggnadsmaterielfirmor erhållit auktorisation att tillverka extra ASSA-nycklar. Också utanför Sveriges gränser har firman ASSA-centraler, bl. a. i New York, Johannesburg, London, Amsterdam, Köpenhamn och Oslo m.fl.

 

 

I andra fall ligger företagets speciella plus måhända i ett gynnsamt läge med lyckosam kombination av råvaror och kraft. Det kan vidare inträffa, att en industri arbetar i blygsam skala med en produkt, som har måttlig avsättning, varefter denna produkt på grund av teknikens eller samhällets utveckling plötsligt får en helt ny aktualitet och de lyckliga grundarnas skapelse växer utöver alla tänkta mått.

Har då Stenmans haft tur? Ja, i så måtto att den unge Stenman på sin tid valde en artikel, som mänskligheten skulle behöva i oöverskådliga tider, nämligen gångjärnet, även som en del närbesläktade artiklar inom byggnadssmidet, såsom diverse beslag o. dyl. Det är mycket människan kan vara utan här i livet, men gångjärn - liksom lås - lära icke kunna undvaras, såframt man har en bostad. Gångjärnen och låsen ha trots teknikens oerhört snabba frammarsch på alla områden ännu inte kunnat ersättas med någonting bättre. Endast material, kvalitet och utformning ha ändrats.

August Stenman gjorde också en del egna uppfinningar, bl. a. ett korrugerat hörnjärn på vilket han erhöll patent år 1894. Stenmans tillverkning har alltså från början grundat sig på några få, ofta relativt enkla förbrukningsartiklar, anslutna till byggnads- och snickeribranschen, såsom beslag och gångjärn, sedermera följda av skruv och lås. Allt detta är föremål, som finnas till på grund av primära mänskliga behov och som kunna spåras tusentals år tillbaka i tiden. I många avseenden är grundprincipen för produkterna ännu densamma som under antikens dagar.

Enkla ting - höga krav

Bortsett från låsen, som numera delvis ha en uppenbart komplicerad konstruktion, ligger finessen hos Stenmans tillverkningar till stor del i moment, som inte genast framträda för ögat. Det är imponerande att se dessa små järn- och metallprodukter forsa ut i miljoner hur hundrade och åter hundrade automater som blänkande jättedroppar i ett vattenfall. Men det finaste ligger ändå så att säga under ytan.

Skola produkter som dessa med moderata och ned till försvinnande låga styckepriser kunna produceras och säljas ekonomiskt, är det en rad oundgängliga faktorer man har att ta hänsyn till. Framförallt måste materialet vara det lämpligaste för att man skall kunna prestera hållbara och billiga artiklar. Därjämte måste man företaga en så hög automatisering i tillverkningen som tekniskt och ekonomiskt sett är möjlig och försvarlig.

Vad som sker hos Stenmans är en ständig anpassning på bred front till de obönhörliga villkoren. En enorm mängd av arbetsmoment och arbetsdetaljer äro här samordnade till ett överlägset helt. Stenmans har alltsedan tidiga år valt att i största möjliga utsträckning tillverka sina produkter från början till slut. Man köper varmvalsat bandjärn men utför sedan själv hela bearbetningen, kallvalsar järnet i egna valsverk, drager valstråden i egna tråddragningsmaskiner och låter därefter automaterna göra praktiskt taget hela det återstående arbetet fram till färdig produkt. Ytbehandlingen sker i en anläggning, som är imponerande även i jämförelse med engelska, tyska och amerikanska företag. Vad automaterna beträffar så äro de, som tidigare nämnts, inte någon handelvara. De äro uttänkta, konstruerade, ritade och byggda inom Stenmans egna fabriker av Stenmans egna experter.

När man inträder i en sådan anläggning, kommer man till en värld för sig - och ändå verkar komplexet med all sin systematik och ordning inte på något sätt stelt, kallt eller tråkigt. De ivriga automaterna med sina hjul, stänger, armar och fingerliknande små klypor och grepp hantera sina ofta må och till synes oansenliga detaljer med osviklig precision och på något sätt lustigt elegant. Det är svårt att föreställa sig en mer imponerande och samtidigt mer angenäm uppvisning av helhetssträvan.

Den nivå i effektivitet, som här har nåtts, skulle troligen ej vara möjlig inom vilken industri som helst. Det är blott vid massproduktion av förbrukningsartiklar det kan löna sig att tänka ut och bygga så egenartade och sinnrika maskiner.

Tekniken har sin egen spänning och tjusning. Man får ovillkorligen det intrycket, när man ser en högt automatiserad industri.

 

Från handsmide till automatmaskiner

Likt så många andra Eskilstuna-industrier har Stenmans som vi sett vuxit fram ur en gammal smedsmiljö och då särskilt ur klensmedernas värld. V ad August Stenman insåg från början var betydelsen av att ersätta det gamla handsmidet av gångjärn och beslag med maskinella metoder. Därvid måste han ha känt sig förvissad om, att han med sin personliga intensitet och allmänna begåvning skulle kunna på ett speciellt sätt utnyttja både en ny teknik och bygga på den gamla traditionen. Vad denna tradition beträffar, så har konsten att forma järn och andra metaller genom hamring och pressning nära nog uråldriga anor. Framförallt utvecklades den dock under antiken, främst på grund av krigens krav. Svärd och hjälmar voro de tekniskt sett mest framstående smidesprodukterna inom romarväldet och  olkvandringstidens germanriken. Mästersmederna betraktades vid denna tid med både fruktan och vördnad. Vid sidan om vapensmidet följde tillverkning i stor omfattning av rent praktiska ting som yxor, hammare och spikar även som ett både funktionellt och ofta synnerligen dekorativt betonat smide av beslag, gångjärn, lås, gallerverk, skyltar m.m. Detta konstsmide kunde taga sig så förnämliga uttryck som i de berömda gångjärnsbeslagen på Notre Darrie i Paris från 1200-talet och i utsökta alster under den italienska renässansen. Även det svenska smidet uppvisade lysande ting. 

Smedjornas inredning och de redskap man använde förblevo märkligt oförändrade under  konstsmidets långa utveckling. Man möter i stort sett samma typ av utrustning från 1000-talet ända till långt in på 1800-talet. Själva tekniken formades främst efter tyskt mönster. Likaså skråordningen. Smederna indelades i ett stort antal skrån, såsom klensmeder, sporrsmeder, svärdfejare, plåtslagare, hovslagare, knivsmeder, grovsmeder m. m. Klensmederna spelade den största rollen. De hade ensamrätt att smida lås, beslag och galler och voro de främsta tillverkarna av gångjärn.

Hur intressant det än vore att följa smideskonstens utveckling ända fram över de revolutionerande omvälvningarna mot 1800-talets sista decennier skulle det tyvärr bli alltför omfattande.

För att återgå till August Stenman så hade helautomaterna, när han 1881 började sin bana som företagare, nätt och jämnt fyllt tjugo år. Under denna tid började förutom det ledande Amerika och det alltjämt livaktiga England även Tyskland att komma med aktningsvärda konstruktioner. Stenman hade säkerligen som tidigare nämnts sett en hel del av automaternas arbete under sin vistelse i Amerika på 1870-talet, men både tekniska och ekonomiska skäl måste ha hindrat honom från att omedelbart realisera iden vid den tills vidare ganska obetydliga tillverkningen i Eskilstuna. Men automaterna kommo och de kommo snart.

Det var mycket, som låg i tiden både av teoretiskt tänkande och praktiskt kunnande, när August Stenman vid århundradets slut gick att fullkomna och utvidga sin rörelse. Han var helt visst själv ingen teoretiker utan log måhända snarare åt en del av slagorden. Men i verkligheten var han ändå den nya tidens man, som grep alla möjligheter, spårade upp var man förstod den nya tekniken bäst, studerade den själv eller genom utsända medarbetare, reflekterade, konstruerade och organiserade med enorm vakenhet. Det var genom att fortsätta efter dessa linjer som hans rörelse i dag vuxit ut till ett företag av internationella mått. Detta är inte romantik i gammal bemärkelse - inga plötsliga omvälvningar som gå genom sensationspressen, men väl tålamod, vakenhet och arbete.

 

Gångjärn och beslag

Se vi på det stenmanska produktionsprogrammet och dess utveckling under de 75 åren finna vi, att det är tre stora huvudgrupper, som dominera tillverkningen, nämligen gångjärnet, skruven och låset, för att nu taga dem i kronologisk ordning.

Behovet av en rörlig förbindelse mellan två element i ett redskap, en byggnad etc. måste ha framträtt mycket tidigt. Det äldsta bland de kända försöken till gångjärnsproblemets lösning torde vara den åttaformade repslingan, påträffad som detalj i en primitiv borrapparat i en mångtusenårig schweizisk pålbyggnad. Längre fram skar man ut gångjärn i trä, måhända efter någon undrande och beundrande blick på ett skelett, där armbågsleden visar ett vackert prov på idens realisering i naturen. Nätta trägångjärn finna vi i knälederna på en egyptisk docka och i en utterfälla från det tyska Brandenburg, båda härstammande från omkring år 1000 f. Kr. Gångjärn av järn eller annan metall synas ha förekommit först vid vår tideräknings början.

Så småningom tillverkades järngångjärn både -För kistor skåp, dörrar och i någon mån till de då ännu mycket sällsynta fönstren.

Stenmans gick redan från början in för att i massfabrikation tillverka det s. k. kantgångjärnet, i hög kvalitet till lågt pris. Priset var inom parentes sagt så lågt, att många oexploaterade marknader med mycket primitiva levnadsförhållanden började använda Stenmans gångjärn för sina husbyggen. I takt med de ständigt förbättrade tekniska resurserna har kvaliteten på gångjärnen blivit allt högre, men formen har likväl icke nämnvärt ändrats. I Stenmans tidigare kataloger uppträda visserligen fönster- och dörrgångjärn i en förvirrande

namnrikedom. Här finnas norsk, engelsk, tysk, amerikansk modell och modeller med namnen Bergen, Christiania, Eskilstuna, Hamburg. De faktiska differenserna synas dock ha varit mycket små. Mest gäller det knapparna - spetsknapp eller ollonknopp. Särskilt ståtligt klingar väl »Hamburger Aufsatzb'and mit Berlinerknopf».

Numera har en förenkling ägt rum, och på de senaste tjugo, trettio åren ha gångjärnen formändrats blott i ett par avseenden. De tidigare antingen höga och spetsiga eller också kulformiga knapparna ha blivit låga och avrundade. Vidare ha gångjärnshörnen förändrats.

Det var intill slutet av 1930-talet vanligt att en mycket stor del såväl dörrar som fönster beslogos på arbetsplatserna och gångjärnen tillverkades då med rätvinkliga hörn. Även de snickerifabriker, som levererade snickerier med beslag, använde då uteslutande dylika gångjärn. Numera beslås så gott som alla fönster och dörrar på fabrik genom maskinell montering. En förutsättning härför är att fab1·ikerna kunna erhålla gångjärn, hörnjärn och lås med rundklippta hörn. Till att börja med var det endast de större snickerifabrikerna, som så rationellt heslogo sina produkter, men i dag kan man säga att nära nog samtliga snickerifabriker följt med i utvecklingen, vilket också avspeglas i Stenmans leveranser av beslag med runda hörn.

En nyhet, som ej gäller gångjärnets form, är, att dörrarna, särskilt de tyngre, numera förses med tre gångjärn i stället för två, vilket gör att de gå betydligt lättare.

Experiment pågå också att tillverka gångjärn med lager av nylon i stället för kullager.

 

Hur fönstrets utveckling skapade en ny smidesgren

Fönsterbeslag och andra fönsterdetaljer präglades länge av enkel saklighet, och det kanske mest av ekonomiska skäl, eftersom glasfönster under många sekler blott var en Lyxprodukt. Först under nyare tid fö1·ete fönsterhakar och fönsterstängningsanordningar större växlingar allt efter tekniken och modets utveckling.

Glasfönstret var som sagt länge en dyrbarhet, ehuru själva glaset har mångtusenåriga anor. Förmögnare romare hade t. o. m. sina glasrutor infällda i bronsramar. Under medeltiden försågos kyrkor, slott och en del andra monumentala byggnader med glasrutor infällda i trä, sten och bly. Gemene man nöjde sig med fönster av horn, oxblåsa eller lärft. Ännu på 1540-talct ansågs det av många som en ovärdig lyx, när reformatorn Luther höll sig med glasfönster i sitt sovrum i Eislcben. Så småningom blevo fönsterglasen dock billigare men fortfarande blott i små dimensioner. De halvgenomskinliga smårutor i blyspröjsar, som vi vid romantisk inställning finna hemtrevliga och stämning8fulla och som därför i modern tid kommit att pryda mången dyrbar nittiotalsvilla, voro då för tiden helt enkelt en ekonomisk nödvändighet.

Större rutor började förekomma först in på: 1700-talet. För dessa större fönster var det naturligt med träspröjsar. Men trä är ett vekt och föränderligt material i jämförelse med metall och man måste nu beslå fönstren med hörnjärn. Det behövdes nya anordningar även på annat sätt. De större glasytorna medförde en ökad värmeutstrålning med starkare vinteravkylning. Detta möttes med införande av dubbelfönstret. Vidare fick man med stigande hygien och ökad standard anspråk på att kunna vädra och släppa in sol och luft. De gamla blyinfattade enkelfönstren hade man vanligen helt enkelt spikat fast och sedan satt fönstret där orörligt så länge huset stod kvar. Därtill kom att de nya fönstren inte som under medeltid och barock skymtade likt ängsligt insjunkna gluggar utan i stället lågo i själva väggytan och öppnade sig glatt mot åskådaren men också mot väder och vind, som fick ett gott grepp i de stora ytorna. Allt detta gjorde, att det nya fönstret blev en ganska komplicerad och omständlig produkt i jämförelse med de gammaldags små och väl skyddade typerna. Det utvecklade sig därför ett helt nytt litet hantverk, där man efter hand kom att tillverka massor av ting till fönst1·ens byggnad, skydd och hantering - hörnjärn, fönstergångjärn, märlor, hakar, handvarpor, haspar, reglar, stormhaspar, konsoler och mot 1800-talets slut även fönsterlås och fönsterreglar.

Stenmans tog upp denna produktion redan från början, utvidgade den och gjorde den efter sina allmänna principer rationell genom uppfinningar och automatisering. En känd uppfinning av August Stenman själv är hans korrugerade hörnjärn, på vilket han, såsom förut nämnts, uttog patent år 1894. Det nya med patenthörnjärnen låg i att de voro korrugerade på ett sådant sätt, att de pressades in i fönsterbågens trä. Därigenom förhindrades att regn och snö trängde in och förorsakade rostning och röta.

En mycket intressant form av fönsterbeslag voro de gamla konstrikt handsmidda gehängen från senare 1700-talet, en dekorativ och praktisk kombination av både hörnjärn och gångjärn i ett och samma stycke. En maskintillverkad, förenklad typ av dem förekom i Stenmans kataloger under beteckningen vinkelgångjärn med stubbhake ända fram emot 1920-talet. Att de så småningom helt försvunno berodde på att behoven förändrades.

Sedan det s. k. innanfönstret ersatts med dubbelkopplade fönsterbågar, steg tillverkningen av koppelgångjärn mycket snabbt. Den senaste nyheten är koppelgångjärn för treglasiga fönster samt s. k. friktionsgångjärn. De senare tillverkas efter ett norskt patent och användas i pivotfönster, vilket ger dessa en lugn och mjuk rörelse.

I anslutning till denna produktion av byggnadssmide har Stenmans även börjat framställa vissa tillverkningstekniskt besläktade detaljer såsom skåpreglar, handtag, krok, spikbleck och häftstift. En i början bedriven men numera i centralvärmens tidevarv nedlagd tillverkning var framställningen av kakelugnsluckor.

 

Skruven och dess utveckling

När gångjärn och beslag skola fästas, behöver man skruv. Som ett logiskt komplement till byggnadssmidet upptog Stenmans därför år 1910 även tillverkning av träskruv på programmet. Till en början var det endast fråga om skruv för firmans egna gångjärn och beslag.

Leveransen skedde i lufter: en luft skruv till exempelvis en gångjärnsuppsättning var precis så mycket som behövdes för ändamålet, liksom en luft gardiner är just vad som går åt till ett fönster.

Allt eftersom Stenmans erfarenhet ökades och nya automatmaskiner byggdes kunde produktionen snart utvidgas till att omfatta hela programmet träskruv. Stenmans träskruv fick redan från början ett mycket gott rykte över hela världen för sin höga kvalitet, tillverkad som den är av prima svensk valstråd, vilken visat sig vara synnerligen lämplig för ändamålet. Stenmans skruv har över lag också erhållit ett bättre pris än de flesta utländska fabrikat.

Efter träskruven var steget inte långt till den järngängade maskinskruven i järn, mässing och rostfritt stål och slutligen följde år 1952 den självgängande skruven, s. k. plåtskruv, vilken skär sin egen gänga i plåt, aluminium, pressgjutgods, plast, fibermaterial etc. lika lätt som träskruven skär i trä. Detta betyder, att gängningen bortfaller som arbetsmoment och man erhåller ett synnerligen fast och motståndskraftigt förhand. Efterfrågan på denna skruvtyp är därför stadd i ständig ökning inom nära nog alla industriella tillverkningsområden, inte minst till bilar, flygplan, kylskåp, spisar, köksmaskiner, radio och televisionsapparater m. m.

Men låt oss ett ögonblick titta litet på skruvens historia, innan vi gå vidare. Redan i naturen träffa vi på skruvlinjen i olika uppenbarelseformer, i växternas klängen, i snäckornas hus, i narvalens tänder, i antilopens horn . . . När den första primitiva skruven tillverkades av människohand, veta vi emellertid ej, men ett slags skruvspik förekom i Grekland redan på 400-talet f. Kr. Greken Arkimedes var den som med sin klassiska skruvpump framlade de klara matematiska principerna för sammanhapget mellan skruvens ide och lagen för det lutande planet. Med si1i spiral, vilken i likhet med det lutande planet utgör en sakta stigande linje, tar skruven en längre väg in i materialet än en rakt indriven plugg men kan i gengäld drivas in med anlitande av mindre kraft - man vinner i kraft vad man förlorar i väg. Så småningom började mera avancerade skruvformer att uppträda, bl. a. i medelhavsländernas berömda druvpressar, där man möter mycket noggrant formade gängor. Men därefter var det en lång väg, innan man nådde fram till skruvens funktion som konstruktivt fästemedel. Här sker en regelrätt hopfogning, där den rörliga skruvens spiral tas emot av en likaledes gängad mutter, en »moder» alltså, och en skruvförbindning uppstår. I de första skruvarna och muttrarna skuros eller :filades gängorna med handverktyg eller också lödde man på spiralformigt virade metalltrådar.

År 1806 konstruerade de båda bröderna Japy i Frankrike den första gängskärningsmaskinen och 1834 uttog den i teknikens historia märklige engelsmannen Joseph Whitworth patent på en gängkloppa med tre stål. Han införde dessutom 1841 ett måttsystem för skruvar, där diameter och stigning öka med vissa bestämda steg, vilket innebär en garanti för att varje skruv passar exakt till motsvarande mutter. Whitworth's system har numera visserligen fått vika i många stycken för andra, uppgjorda efter decimalsystemet, men det begagnas likväl fortfarande på flera områden och kan aldrig frånkännas sin banbrytande betydelse.

Med tillkomsten av järnvägarna, bilismen och flyget m. m. fick efterfrågan på skruvar och muttrar en omfattning som aldrig förr. De oavlåtligt stegrade avsättningsmöjligheterna befordrade i hög grad en ökad automatisering av skruvtillverkningen i vårt land och produktionen steg i takt därmed. Om man tar hänsyn till bl. a. olika dimensioner, olika material och olika slag av ytbehandling, kan man konstatera att Stenmans i dag tillverkar och lagerför ca 7 000 a 8 000 skilda typer av skruv. I fråga om maskinskruvar av järn, mässing eller rostfritt stål tillverkas drygt 2 000 olika dimensioner och dessa kunna erhållas med flata, kullriga, kullriga försänkta eller cylindriska huvuden. Slutligen produceras även muttrar av järn och mässing samt nitar av rostfritt stål.

Samtidigt med att framställningen av självgängande skruv, plåtskruv, startades år 1952, upptogs som en revolutionerande nyhet tillverkning av s. k. krysspårskruv enligt den amerikanske konstruktören Phillips patent. Både träskruv och järngängad skruv tillverkas med dylikt krysspår i stället för med den vanliga skåran. Fördelen ligger i att man spar tid genom att kryssmejseln centreras automatiskt och varje iskruvning kommer igång snabbare. Skruven går lätt att skruva i även i svåra lägen. Mejseln slinter aldrig, den åstadkommer inga grader på skruven och glider inte heller ur spåret med risk för skada på den omgivande ytan. Stenmans krysskruv ansluter sig till Phillips måttstandard, som är internationellt accepterad.

 

Låset, människans äldsta maskin

Låset har ofta kallats för människans äldsta maskin. Att skydda sin egendom ligger djupt rotad i den mänskliga naturen. Nödvändigheten att bevara sina tillhörigheter »inom lås och bom» tvingade redan de förhistoriska folken att konstruera anordningar till skydd för hem och egendom. Man började enkelt med att sätta upp och montera bommar, haspar och reglar av trä som fälld ned eller skötos till inifrån. Detta var dock ej lås i vår mening. Vi räkna med att ett lås skall kunna stängas och öppnas med ett särskilt redskap, en nyckel, såväl från utsidan som från insidan. De första verkliga låsen voro de gamla stocklåsen av trä med en kombination av enkla,

lösa fallreglar. Med nyckeln, som också den är av trä, lyfter man fallreglarna, vilka löpa i rännor i låset och vilkas nedre ändar, när låset är slutet, falla ned i lika många urtagningar i en rigel. I vårt land var detta lås i bruk redan under järnåldern och kan än i denna dag påträffas i mellansvenska uthusbyggnader. Ett annat intressant lås är det s. k. fornegyptiska trälåset, även det ett kombinationslås med lösa fallspärrar. En kopia av ett sådant lås finnes i Aug. Stenman AB:s konferensrum i Eskilstuna.

Romarna voro ett tekniskt begåvat folk, som utbildade låsen i mera praktisk riktning, såväl i konstruktion som i material, när järnet började komma i bruk för låsdelarna. Tekniskt sett införde romarna en stor förbättring, nämligen stålfjädrar till spärrarna, och nycklarna formades till en- eller tvåkloiga dragnycklar. Detta är av stort intresse för oss i Sverige, emedan sådana nycklar och lås äro de tidigaste i vårt land funna. Fynden som gjorts på Gotland datera sig från 200-talet e. Kr., alltså äldre järnåldern. Redan vid den tiden förekom den låsförsedda kistan, som sedan blev det svenska bondehushållets viktigaste förvaringsmöbel i omkring 1 600 år, dvs. ända fram till 1800-talet.

Ett mycket gammalt lås är vidare bultlåset, stundom även kallat det kinesiska hänglåset. Detta hänglås, som till sin princip påminner om det romerska dragnyckellåset, fanns i Sverige så tidigt som på 1400-talet.

Den katolska kyrkan införde till vårt land många nya kulturimpulser av betydelse. Under »medeltidens mörka århundraden» gick tekniken blott långsamt framåt och då i hägnet av kyrkor, kloster och borgar. Där hopade sig rikedomar och makt, och där gav man hantverkare och konstnärer nya uppgifter. Nu framstodo smederna som särskilt betydelsefulla och högt skattade, i fred som i krig. Klostren behövde många lås av olika sorter; för övrigt betyder själva ordet kloster, latinets »claustrum», på svenska lås eller ett låst och inhägnat område. I Vadstenaklostrets statuter hette det, att »bröderna i klostret skola ha lås för sina celler och bära nyckeln på sig».

Nycklar ha varit med om avgörande historiska händelser, t. ex. då Gustaf V asa på själva midsommaraftonen 1523 mottog Stockholms stads nycklar på vindbryggan intill stadsporten. Från 1400-talet och under ett par sekel framåt kom Tyskland att dominera den europeiska låstekniken. De tyska smederna bidrogo bl. a. till utvecklingen av det s. k. gotiska låset, där kolvens rörelse åstadkommes genom nyckelns vridning. I de lås, som utvecklats ur 1400-talets gotiska typer, sker tillåsningen mestadels med en s. k. fällbom. Det gotiska låset placerades till en början utanpå dörren. Den moderna principen med att fälla in låset i dörren - instickslås - tillkom först på 1800-talet.

Redan på 1400-talet tillämpade man iden att låta en fjäder automatiskt skjuta fram kolven så att låset slår igen av sig självt utan nyckelvridning, härav namnet smällelås eller snäpplås. Mot slutet av 1600-talet framkom det s. k. franska låset, en förbättrad form av fällbomslåset med två kolvar, nyckelhål på vardera sidan och särskilt konstruerade »tillhållare», som skulle göra det omöjligt att rubba en tillskjuten regel annat än med den rätta nyckeln. Hur invecklade låsen i äldre tider än gjordes och hur många »tillhållare » man än satte in så kunde man dock inte förhindra att durkdrivna individer lyckades dyrka upp dem alla. Bland dem som verkligen kommo ett gott stycke på väg mot det dyrkfria låset synes ha varit svensken Christoffer Polhem, som omkring år 1710 konstruerade det s. k. polhemslåset vilket alltjämt säljs. En variant förekommer även i Amerika under namnet »Scandinavian Padlocks».

Vända vi ett tag våra blickar mot England så möta vi där ett par mycket märkliga namn på låsteknikens område vid tiden kring sekelskiftet 1800, nämligen J oseph Bramah och J eremiah Chubb. Den förre uppfann ett nytt slags kombinationslås, det s. k. bramahlåset, som vann spridning över hela världen. I mer än ett halvsekel ansågs bramahlåset vara absolut dyrkfritt tills en mekaniker Hobbs på den stora London-utställningen 1851 lyckades öppna ett sådant lås med hjälp av en s. k. skelettnyckel, men det tog honom hela 51 timmar. J eremiah Chubb konstruerade 1818 ett säkerhetslås, som kom att bli urtypen för våra dagars smällelås.

Det måhända märkligaste namnet på det låshistoriska området är emellertid amerikanaren Linus Y ale, det moderna cylinderlåsets fader. Den viktigaste av hans låskonstruktioner tillkom redan 1849-1855 och har alltså nyligen fyllt 100 år. Hur ett yalelås ser ut veta alla. Nyckeln är liten till formatet och tillverkad av tunn metallplåt med en bredd av högst 15 mm. Kanten på nyckeln är försedd med tandliknande förhöjningar, vilka svara mot en rad hål med stift i låsets

inre, vridbara cylinder. Egentligen går iden tillbaka ända till det gamla egyptiska s. k. balanolåset, känt sedan ett par årtusenden f. Kr. Cylinderlås av typen Yale anses som en mycket god produkt.

Det har ibland betraktats som något egendomligt, att modern låsteknik alltjämt till stor del grundar sig på Yales nu hundraåriga principer. Till och med tekniskt skolade personer ha uttryckt sin förvåning häröver och menat, att låsindustrien måste vara efterbliven som arbetar med så gamla ideer. Resonemanget vittnar om en viss obekantskap med ämnet. Vad skulle en sådan kritiker säga, om han visste att Yales grundtanke - de rörliga stiften - är inte bara 100 utan cirka 4 000 år gammal. Den är nämligen som vi ovan antytt »blott» en utveckling av konstruktionen i de tidigare berörda egyptiska trälåsen med deras rörliga tappar, och detta är inte alls något besynnerligt. Ett lås är under alla förhållanden besläktat med matematiska pusselproblem och ytterst sinnrika geometriska eller mekaniska pussel kunna uppträda även på stadier där den allmänna tekniska utvecklingen ännu är primitiv. Det är inte så mycket i grund idéerna till själva låsningsmekanismen som vi behöva något nytt. Konsten är att realisera grundtankania på ett i alla detaljer praktiskt och ekonomiskt sätt. Här ha låsindustriens forskare i modern tid presterat ett utomordentligt arbete genom att summera och kombinera små, ibland nästan ovägbara fördelar, till konstruktioner, där helheten visat sig vara något mer och högre ä11- blott summan av elementen. Man vågar nog lugnt påstå, att låsforskningen och låsindustrien äro med i främsta ledet i den nutida teknikens frammarsch.

 

Aug. Stenman AB:s låsproduktion

Som följdriktig fortsättning på sitt byggnadssmide upptog Stenmans år 1939 även låstillverkning på programmet. Låset är ju att betrakta som ett naturligt komplement till gångjärnen och skruven, firmans båda tidigare huvudprodukter. Därtill kom att de inhemska dörrfabrikanterna vid denna tid börjat att i allt större utsträckning leverera färdigbeslagna dörrar, varför Stenmans utökande av varusortimentet med lås blev ett viktigt steg i rationaliseringen, både för producenten och avnämaren.

Tillverkningen begynte i relativt ringa skala, men linjerna voro redan från början strikt fixerade. Grundtanken var i anslutning till företagets allmänna principer, att låsen skulle precisionstillverkas i stora serier med snäva toleranser och att kravet på 100,procentig säkerhet alltid skulle uppfyllas. Tack vare att dessa oeftergivliga fordringar strängt hållits torde ASSA-låsen, som de kallas; i dag behärska den svenska marknaden och även exporten är i stadigt stigande. Produktionen omfattar både enklare tillhållarlås och mer anspråksfulla cylinderlås.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att importen av lås före kriget var rätt avsevärd, medan den numera är obetydlig.

Medan låstillverkningen tidigare var ett industribetonat hantverk, är den hos Stenmans en i mycket hög grad automatiserad industri. Hela tillverkningen bygger genomgående på egna konstruktioner. Såväl ur konstruktionssynpunkt som i tillverkningshänseende är ASSA-låset alltigenom ett kvalitetsarbete. Man har speciellt inriktat sig på principen med lås i system. Detta innebär, att varje enskilt cylinderlås tillverkas så att det kan ingå i system med flera andra lås inom byggnaden. Som ett exempel kan nämnas, att det 7-stifts cylinderlås, som började tillverkas 1947, ger exakt 2 097 152 teoretiska kombinationsmöjligheter, men av praktiska skäl och för att garantera största möjliga säkerhet, begagnar man sig icke av ens hälften.

ASSA låssystem levereras bl. a. till bostadshus, industrier, sjukhus, skolor och förvaltningsbyggnader, även som till fartyg. För såväl industrier som stats- och kommunalförvaltningen är principen vid systemuppläggningen den, att varje befattningshavare skall ha en nyckel, som öppnar dörrarna till just de lokaler, vartill vederbörande behöver tillträde i sin tjänsteutövning, men inte fler. För alla obehöriga skall låssystemet utgöra en effektiv spärr i dörren. För dessa ändamål har Stenmans sedan några år tillbaka försett 7-stifts-låsen med s. k. codemärkta nycklar. Ingen obehörig kan skaffa en extranyckel - det fordras intyg från förvaltaren, att personen ifråga har rätt till nyckel. Detta ställer stora krav på tillverkningen, där man måste hålla en synnerligen sträng kontroll på nyckelämnen och profiler.

I bostadshusen har hyresgästen en lägenhetsnyckel, som samtidigt öppnar källaren, tvättstugan, cykelstallet och barnvagnsrummet. Därjämte har värden en huvudnyckel till samtliga lås inom fastigheten, vilken lägenhetsinnehavaren får låna, om han råkar bli utestängd. Vidare ha maskinisten, tidningsbuden, sophämtaren och andra behöriga personer speciella nycklar till de platser, dit de kunna tänkas ha ärenden.

För fartyg används också ASSA cylinderlås, men med samtliga detaljer tillverkade i pläterad mässing för korrosionsskyddets skull. Såväl in- som utländska rede1·ier begagna sig i allt mer ökad omfattning av ASSA-lås. De första större passagerarefartyg, som utrustades med ASSA-system med codemärkta nycklar, voro Svenska Amerika Liniens »Kungsholm» och »Gripsholm» även som Norska Amerikalinjens »Bergensfjord». Dessutom har ett antal danska, holländska, engelska, italienska, amerikanska, argentinska och japanska fartyg försetts med ASSA låssystem.

På samma gång som ASSA-låsen tack vare sin prisbillighet och ändamålsenlighet fått en allt större spridning, ha också kraven på Stenmans serviceorganisation ökat. År 1950 startades därför i Stockholm ett dotterbolag, Stenmanlagret AB, som står stadens järnhandlare, arkitekter och byggmästare till tjänst med fullständigt lager av alla Stenman-produkter även som med specialutbildat folk för låsservice. Dessutom upprättades större servicecentraler till att börja

med i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Göteborg, Karlstad, Alvesta och Orebro. Numera äro de spridda över hela landet. Även så har ett antal järnhandlare och byggnadsmaterielfirmor erhållit auktorisation att tillverka extra ASSA-nycklar. Också utanför Sveriges gränser har firman ASSA-centraler, bl. a. i New York, Johannesburg, London, Amsterdam, Köpenhamn och Oslo m.fl.